Tåls att lyssna på några hundra gånger. Och sedan några gånger till.
Ser tågbommarna i videon och svär över att man var tvungen att riva bort dem i Shimokitazawa. En hel del av tågscen-fenomenet (flicka och pojke som står på varenda sida av bommarna medan poetiskt tåget passerar dem) som helt försvinner.
Tankarna gentemot Japan och framtiden har varit flyktig på senaste tiden. Det finns en del av mig som skulle kunna släppa allt, omfamna spontaniteten och rekommendationen från ambassaden som i princip betalar allt för ett års studier i det konstiga landet i fjärran. Sedan finns det en annan del, kanske en något starkare, som skulle kunna nöja sig med nuet i ett par år, tar tiden som en chans att utvecklas till en annan framtid god-knows-where. Om någon skulle fråga mig att flytta till Japan för 3-4 år sedan hade jag förmodligen knappt hunnit packa väskan innan frågan var färdigformulerad. Fördelen med att bo sambo med en bokmal till japan är att man tar in ganska mycket inhemska nyheter om Japan och vad som händer inom bl.a. ekonomi och politik.
De senaste 1-2 åren har majoriteten inte så konstigt nog handlat om Fukushima-olyckan och dess följder. Japan som i princip har bytt premiärminister varje år valde senast Shinzo Abe som den nye karismatiske ledaren i kampen mot den dåliga ekonomin. En man som visserligen gynnat Japans ekonomi och fått den på fötter med bl.a. TPP (Trans-Pacific Partnership) som ska göra det lättare och mindre kostsammare för framför allt USA och andra länder att exportera sina varor till Japan. Detta gör dock att den inhemska produktionen, framför allt de små bönderna, ställs inför den omöjliga positionen att kunna erbjuda samma kvantitet och pris som sina utländska rivaler. Efter Fukushima-katastrofen, utan sina återkommande japanska kunder kommer de förmodligen bli tvungna att vika undan för den amerikanska marknaden. Varför betala dubbla för något man kan få importerat från USA och betala halva för? Jag hörde t.o.m det obehagliga framtidsscenariot att japanskt ris kan komma till att bli utklassat av amerikanskt och försvinna totalt då japanska risodlare inte kan försörja sig.
Japan är ett litet land vars bönder redan sedan länge har varit pressade av utländska marknader och förväntas få ut samma kvantitet varor som USA (som har x gånger så större plantage-yta än Japan att skörda, paketera och få ut sina produkter på), vilket delvis har medfört till Japans flitiga användande av bekämpningsmedel som faktiskt är en av de högsta i hela världen. Den som har varit i Japan någon gång och sett japanska jordgubbar eller druvor vet hur gigantiska och perfekta de ser ut. Perfektionen är resultatet av att man använder 5 gånger så mer bekämpningsmedel än USA (och 300 gånger än vad som är normalt inom EU enligt några artiklar och data jag läst!) och det faktum att man slänger halvtaskiga frukter som inte går för sig att säljas i butik. Om man som utlänning tar och käkar ett äpple i Japan på öppen gata kommer man förmodligen locka några blickar från förbipasserande. I Japan äter man som vana inte äpplen som dem är, man skalar dem, skär dem i små perfekta vita klyftor och serverar på fat med tandpetare i. Jag har envist frågat några av mina japanska vänner varför man envisas med att göra denna ritual, ändå är det väl lättare att bara börja käka? De flesta ryckte på axlarna och sa att de faktiskt inte funderat över varför det är så, det bara är, och hintar att de fått den vanan från sina föräldrar. Andra sa direkt att allt bekämpningsmedel ligger i skalet vilket är därför man alltid måste skala äpplet innan det äts. Jag är inte riktigt såld på den vetenskapliga slutsatsen då t.ex. inte spelar någon roll om man skalar vindruvor i och med att bekämpningsmedlet når frukten, men tycker det är bra att man i alla fall är medveten om att problemet existerar.
Tidigare innan Fukushima olyckan var gränsfallet för mängd Bq cesium 137 i matprodukt fick säljas 500 Bq/kg, vilket sedan april 2012 sänktes till 100 Bq/kg. För att jämföra kan 500 gram grönsaker med 500 Bq/kg skapa en inre strålningsdos på ca 4 mikrosievert vilket motsvarar ungefär en röntgen hos tandläkaren. Om man tänker sig en tandläkarröntgen som en addition till varje måltid samlas det ihop en hel del, och detta gäller bara påverkan från maten, inte från hus eller övrig strålning som man utsätts för varje dag. Även om Japans nya lagstifta standardisering av strålningsgränsen har fått positiva reaktioner från folket känner många att det inte riktigt kan lita på vad regeringen säger och vad som säljs i affärerna. Nu i efterhand har det kommit fram hur mycket information regeringen egentligen undanhöll till det japanska folket under katastrofen vilket inte så konstigt nog har skapat en stor klyfta av misstro mellan folk och regering. Sedan hjälper det inte att Abe kommer och säger hur han vill få igång de gamla kraftverken igen (trots flera indikationer att de är farliga om behöver genomgå seriösa restaurationer) och även utveckla nya, något som sedan japanska forskare spekulerat närmare på och sagt att om samma sak skulle hända igen i norra Japan skulle förmodligen hela norra halvklotet bli obeboeligt. Osannolikt kanske ja, men värt att ha det i ens åtanke.
Hade jag bott i Japan nu och inte följt japansk media och twitter har jag förmodligen haft lite samma blåögda tillit till regeringen som jag har till den svenska. Inte för att jag har en bild om att den svenska regeringen är en idyllisk fungerande symbios men jag känner i alla fall en trygghet att man får stöd av regering om något/någon skulle begå en orätt mot mig. Kanske är det för att svenskar ganska så flitigt ska klaga och tycka om allt, vilket jag tycker är en otroligt fin egenskap. Folk bryr sig och visar det igenom att rösta där förtroendet ligger. Japanerna bryr sig också, men av någon konstig anledning visar man inte det genom att faktiskt bli politiska och rösta. Förra året var det endast låga 59.8 % av befolkningen med rösträttighet som ens gick och röstade. Finns det inte början på en lösning till problemen där så vet ärligt talat inte vad som gör. Sambon har efter att ha flyttat hit till Sverige följt både japanska- och utländska nyheter om Japan (På Twitter finns självständiga tidningarna som publicerar nyheter som inte ‘styrs’ av regeringen) och säger sig ha fått ett mycket mer cyniskt syn på det nutida Japan än tidigare. Ja, trots allt detta skrivdiarré till inlägg måste jag erkänna att jag aldrig har varit mer peppad inför Japanresan i sommarn. Tänker njuta varenda bit av den, med några medvetna undantag att kanske inte välja köpa fisk eller grönt från Ibakari eller ens Hokkaido. Usch, känner mig töntig att jag ens tänker på det så mycket, frågar ens folk var deras mat kommer ifrån när de käkar ute på stan? Antar inte det.
Nästan innan man hinner fixa med sina bilder från senaste resan så har man då en bokad resa till Tokyo/Osaka/Kyoto (och kanske Ishikawa) till i sommar. Inga pengar har man kvar, men detta 貧乏カップル (fattiga par) är lyckliga ändå. Börjar redan notera vilka caféer som ska återbesökas samt vilka nykomlingar som fångat denna ‘caféotaku:s’ intresse. Äckligt varma och nostalgiskt klibbiga Tokyo lockar överraskande mycket efter en vad som känts en-era-lång vinter i Sverige.
Kanske ska man ta och vara lite överambitiös och göra JLPT testet när man ändå är i krokarna?
Bryter den hektiska vardagen som varit fylld av gamla japanska litterära texter och mycket försäljning på Ekoaffären med en välförtjänad resa till Rom och Florens. Pojken som aldrig har varit någon annanstans i Europa än Sverige är minst sagt peppad. Förväntar mig pasta/gelatomage och 1000 bilder på minneskortet vid hemfärd. Minst.
Har fastnat för att göra makrobiotiska sötsaker på senaste tiden. Det är något med själva processen och alla små moment inom skapandet som gör det nästan roligare att stå där och baka som om man vore en galen vetenskapsman än att stå för själva förtärandet. Det fixar grabben hemma ganska bra.
Åt Tofu Cheesecake för första gången på ett av extraknäck-jobbet i Tokyo, From Earth to Ohana Café där Waka-chan hade för första gången gett sig på att göra en tofu cheesecake och ville ha feedback varesig det var något man skulle kunna tänka sig sälja i caféet. En bit i munnen och första reaktionen var: “My god, är det verkligen tofu i den här?” krämig, len och inte allt för äcklig söt och mäktig som vanliga New York Cheesecake brukar vara på caféer. Velat rekonstruera vad hon bjöd på sedan dess men aldrig blivit av. Har kollat runt på internet efter recept, jämfört med några från mina köpta japanska kokböcker och gjort en sorts adapterad mix av allt. Är man inte van med makrobiotiska sötsaker kanske man tycker att den inte är tillräckligt söt, då kan man antingen välja hallon eller jordgubbar istället för blåbär då det blir lite sötare, alternativt hälla i mera rissirap/agave/lönnsirap. Uppmuntrar att man väljer köpa så många ekologiska ingredienser som man kan. :)
Ingredienser: En 20 cm form
Pajbotten:
Fyllning:
Pajskalet> Häll in alla ingredienser till pajskalet i en matberedare och kör tills degen börjat bli fast. Känn på den så den inte är för kladdig eller för torr. Tryck ut jämnt över springformen så den täcker långt upp i kanterna. Ställ i kylskåp för att stelna medan du fortsätter med fyllningen. Sätt ugnen på 160 grader.
Bärkompott> Häll paketet med de frysna bären i en liten kastrull, salta lite grann och låt koka på låg värme tills vätskan i princip har försvunnit och du bara har en sylt-liknande kompott kvar. Kan ta lite tid beroende vilka bär du tagit samt om de är frysna. Ställ åt sidan för att svalna. Ta ut pajskalet från kylen och stick små hål i botten och kanter med en gaffel. Förgrädda i ugn i ca 10 min.
Tofukräm> Koka tofun på låg värme i en kastrull med vatten i ca 3 min. Häll ut vattnet i ett durkslag och kör sedan i tofun och alla de övriga ingredienserna för fyllningen i matberedaren och tills slät och fin. Smaka av! Viktigt att smaka av för att se om man vill ha den sötare eller riva i lite mer citronskal. Häll i ca halva av tofukrämen i pajskalet, varva sedan med bärkompotten och sedan sist över med resterande tofukräm. Ta en grillpinne eller ätpinne och gör små cirklar i pajen så den blir härligt randig sedan när den skärs i. Grädda i ugn i ca 40 min tills den blivit gyllene på ovansidan. Ta ut och låt svala i sin form ca 20 min-30 min innan tar ut den. Perfekt fika med lite varmt té i hand.
Grabben som efter lång tid av envis velande av att gå till en frisör i Sverige klippte av ca 20 min lugg och blev som 23 igen. Han har varit hos svenska frisörer innan men aldrig riktigt blivit nöjd då de inte riktigt är vana med att klippa asiatiskt hår. Kommer ihåg hur det var i Tokyo då jag ofta fick hinta till frisörerna innan att snälla inte bränna sönder håret med plattånger (de har väldigt hög värme för att kunna ge effekt till det tjocka asiatiska håret) eller använda superstarka medel.
Som tur var råkade jag få syn på en annons om en japansk frisörska som bor i Stockholm med svensk man och petade på grabben att ta itur med sin hårångest. Riktigt snyggt blev det, och han mumlar något om att han fått samma frilla som Hoshino Gen när han tittar sig i spegeln. Lånade honom mina glasögon och fick ta en ‘hej-jag-är-en-”koreansk”-grafisk designer’ bild, så jag blev också nöjd hah.
