Showbiz

Long time no see

Princess and the Frog är en fräsch 2D comeback som både innehåller klassisk gull-Disney-charm och moderna karaktärer. En pengagirig och självgod prins som förälskar sig i en svart ”uh-huh-ig” självständig servitris. Visst finns den gamla sagoplotten där, men till skillnad de äldre prinsess Disney-filmerna från 40-talet där kärleksparet får en scen med varandra och sedan gifter sig (Något som parodiseras så underbart i Enchanted) får man i Princess and the Frog faktiskt se karaktärutvecklingar och två otraditionella dessutom. Hurrah. Helt klart ett väl godkänt bidrag från Disney sida. Ser fram emot vad som kommer ploppa ut därifrån i framtiden…

Ett plus ska den också ha för att ha valt att anställa relativt okända människor bakom sång och röst, istället för att kört med nuvarande äckliga röster såsom Jonas Brothers, Hannah Montana eller någon annan falsk 16-åring som tillhör Disney imperiet. Istället får vi skådespelare som faktiskt passar sina roller (speciellt Keith David som Dr. Facilier) som i handsken. Kvalité framför att locka familjer och deras barn med maffig rollista. Kudos.

Ovan är en djäkligt bra villain-låt. Håll i hatten, Ursula/Frollo.

Alterego?

Älskar att klä ut mig. Det är väl teaterapan i mig, men så fort man chans att bli någon annan blir jag alldeles till mig. Saknar teatern på ett sätt… Hade inga balettskor eller Wuthering Heights-klänning så det blev allmänt vintage 80-tal till gårdagens anglo-fest. Kul, kul, kul.

…

I think it was Jaime Oliver

Japan-nörden Jonathan Ross lagar okonomiyaki åt Gordon Ramsey. Vart lite överraskad att han aldrig hört talas om det. Gourmé eller ej, man måste ju kunna sina fast-food rätter.

För övrigt kan vi här se ett tydligt exempel på botox-gone-mad.

*insert cuss-word*

Nooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo.

“Den hyllade irländske komikern Dylan Moran kommer till Sverige i april. Han ger sin senaste föreställning “What it is” i Malmö den 11 april, i Göteborg den 12 april och avslutar i Stockholm den 13 april. Den 7 april är han dessutom i Helsingfors och dagen därpå i Oslo.”

Djäkla typiskt att man är utomlands precis under de datumen. Vill slå något. Hårt.

Twinkle

Junior

Den som inte har sett The Young Indiana Jones Chronicles har missat något. Den har lika hög kvalité som första Indiana Jones-filmen hade och en trovärdighet som kan vara svårt att hitta i den här genren. Relic Hunter är till exempel inte riktigt känd för sina välskrivna avsnitt eller övertygande skådespelare. Det enda som drev den serien var nog ‘arkelog-Buffy’ Sidney Fox som var lite av min idol när jag liten…

Inne på tredje avsnittet där man bla har fått träffa oförskämda och excentriske Picasso. Young Indiana Chronicles var ursprungligen menat som utbildningsunderhållning för barn, och måste bara säga, om jag hade haft den här serien på tv när jag liten hade jag varit en riktigt lycklig och allmänbildad unge. Tja, mer i alla fall. Legat och mumlat för mig själv hur grym den här serien är de senaste 20 minutrarna. Kända skådespelare såsom Christopher Lee, George Corraface, Max von Sydow, Terry Jones och Daniel Craig visar upp sina bekanta nunor i några av avsnitten. Awesome.

Cemetary Junction

Ricky Gervais och Stephen Merchant med den ‘inte så roliga’ Ralph Fiennes. Brilliant.

Har lite blandade känslor gentemot Gervais jag. Ibland är han det roligaste som finns som vågar ärlighetsskämta om saker man bara borde tänka och inte säga. Han skapar pinsamma scener i bl a the Office och Extras som gör att man sitter och vrider på sig i ren ångest och förlägenhet. Ibland, för att ta senaste Golden Globe som ett exempel, kan det bli lite för mycket. Han kör på samma diss och självgod-humorn som det inte riktigt passar eventet eller tidpunkten (i och med Haiti katastrofen). Tycker det är lite synd att Stephen Merchant hamnat i bakgrunden när de är lika roliga båda två. Kanske har Gervais svårt att dela spotlight med någon annan på samma sätt som Pegg och Frost (+ Wright) har gjort.

Yes.

Var på Dalí-utställningen med H igår och trots att det var grymt mycket folk och nästan omöjligt att gå runt och titta i lugn och ro var det djäkligt fascinerande. Det är alltid en underlig känsla att se riktiga konstverk i verkligheten. Overkligt nästan.  Ska bli intressant att se vad som händer med de uppkommande Dalí biopic:sen (plural!) med Al Pacino och Rafael Amargo som Dalí.