Natto är en typisk sak man antingen hatar ända från håret på tårna eller älskar vid första klibbiga ögonblick. Jag har sakta men säkert gått från den ena sidan, till den andra, och hör nu till den senare gruppen. Kan erkänna att jag inte var något skeptiskt när jag provade det första gången jag drog till Japan. Satt med några nyfunna japanska kompisar på ett Izakaya och snackade svensk fotboll när “ölsnacks” i form av edamame-bönor och natto kom in i små fyrkantiga skålar. En av våra japanska vänner haffade ett par ätpinnar, hällde över lite soja över natto:n, och rörde snabbt runt i skålen tills den blev “slimig” och kletig. I och med att jag aldrig hade testat det förut blev man klart tvångsmatad, och det gick inte särskilt hem kan jag säga. Trodde dem när de berättade att natto är bland det nyttigaste man kan äta i hela världen, pga den skyhöga proteinhalten, låga kalorihalten och innehållet av ämnen som bla motverkar cancer och andra sjukdomar. Bara något så unket kunde vara bra för en.
Det tog ett tag innan jag vågade på mig natto igen, den här gången med ris, och djäklar vilken skillnad det blev än att äta dem som det är. Plötsligt fick man små smakbubblor á la Remy i Ratatouille som virvlade runt i munnen på en. Har nu under en lång tid kommit till att vänja mig med smaken att det tom kan hända att man får världens natto-cravings ibland. Då är det tur att Japanska Torget ligger alldeles runt knuuuten.
Köpte dessutom svartrot (svenska svaret på gobou/burdock root, yay!) på jobbet och gjorde kinpira till. Önskar dock att jag hade en proffsig japansk grönsakskniv så jag kan skära grönsakerna tunn och fint (istället för att nästan hacka av händerna med brödkniven), men man gör det man kan. Oh, fina Satake-kniv where art thou…?
Tags: kinpira, macrobiotics, natto
