Tagit i kapp med lite gamla vänner sedan 15-års-åldern med lite picnic på Djurgården. Grabben som kan mer svenska än engelska följde det. Jag har blivit medtagen till ganska många hemmafester och så i Japan så vet exakt hur det är att vara utlänningen som knappt kan kommunicera och sitter bredvid och ler för att vara trevlig när man egentligen inte fattar ett dugg. Även om man blir smått utebliven och antas vara retarderad så ger det hela en sorts motivationsspark till att plugga språket och kunna kommunicera i framtiden. Skulle inte vilja höra hur jag lät när jag först började lära mig japanska…
Kvällen var dock lite ‘snällare’ och tillbringades på Gärdet med ett Washoku-party (m. Okonomiyaki, temaki och tonkatsu på menyn) med några SU:sisar och utbytesstudenter. Varför är det så att man alltid tycks snacka perfekt japanska när man fått i sig några glas vitt? 気のせい？
