En sak som var bra med årets Oscarsgala var att man fick ögonen upp för Tohoku-dokumentären The Tsunami and the Cherry Blossom. Bölar redan in i trailern, och förväntar mig inget mindre av själva filmen. Nu om man skulle kunna släppa ut den i Europa så man får chans att se den…
Det är sånt här som får igång tårkanalerna. En (tidskapsel)dokumentär filmad av sammanlagt flera tio tusen människor från olika hörn i världen, som visar en snutt hur det var att leva på jorden den 24 juni 2010. Ett av årets måste-se dokumentärer känner jag.
Jag älskar dokumentärer. När jag gick i mellan- och högstadiet kommer jag ihåg att dokumentärer var lika med ett stort stön av ångest i klassen. Mannen som var berättarröst i videon pratade som om han var från 50-talet och berättade med en välartikulerade, rask och monoton röst hur Stockholm ändrats under alla dessa år. Man ville bara hoppa ut genom fönstret. Sedan såg vi Michael Moores Bowling for Columbine i Samhällsvetenskapen och jag blev nästan lyrisk. Dokumentärer kunde visst vara utbildande OCH spännande. Två ord man aldrig hade kunnat tro passa med varandra någonsin.
Härom veckan såg jag Waking Sleeping Beauty, en dokumentär om Walt Disney Studios under dess guldtid under 90-talet. Lejonkungen, Skönheten och Odjuret, Aladdin, Lilla Sjöjungfrun… vad var det som gjorde att de lyckades klämma ut en guldklimp efter den andre? Om man är en Disney-nörd som jag kommer man älska den, och även kanske fälla en tår eller två. Även kul att se en ung och finnig Tim Burton i farten.
Banksys Exit Through the Gift Shop såg jag också väldigt nyligen och gillade den starkt. En film som jag trodde skulle handla om Banksys verk och han själv, men slutade med att berätta historien om Tierry, en smått retarderad fransman med en videokamera och en besatthet av streetart. Den visar inte bara streetartisterna går till väga för att uttrycka sin konst, utan även hur lätt det är för någon som kanske inte vet någonting om konst alls lyckas hypa upp en utställning av “konst” och tjäna miljoner dollar i intäkter. Det är så bisarrt att man kan inte göra något annat än att skratta. Många konstnärer spenderar hela sina liv för att hitta sin stil och röst, majoriteten av dem blir aldrig kända. Tierry kommer, tänker “Oh, det här verkar kul”, anställer folk som gör konstverken åt honom och tar all äran i slutet. Han kallar sig själv Mr Brainwash för att han ville uttrycka det som han lärt sig av alla streetartisterna han arbetat med. Han kan dock varken förklara det han vill uttrycka i tal eller bild. Trots att han bara verkar ta det namnet och temat som en ‘cool’ image är just hjärntvättning det resultat han skapar. Mannens konst finns ju på Madonnas senaste skiva för guds skull (!). Usch.
Den här är en film jag bara måste se. Jag är som tidigare känt en riktigt sucker för Walt Disney (och dokumentärer för övrigt). Följande film är en dokumentär/behind-the-scenes från Disney mellan åren 84-94 då Disney reagerade den västerländska animationen som allra mest och ploppade ut kritikerrosade filmer såsom Lilla Sjöjungfrun, Lejonkungen, Skönheten och Odjuret m.m. Kända nunor som bla Tim Burton, John Lasseter, Don Bluth och John Musker delar med sig historier om vad som hände bakom dörrarna i animationsstudion… Släpp DVD:n stat!!
Det här är en sån där typiskt trailer då man verkligen inte vet alls vare sig en film kommer bli bra eller ej. Oavsett vilket som kommer det bli intressant att få se Lizzard i dvärgform. Ett plus är att få se en dokumentär om en så pass stor och intressant människa som fortfarande lever. Känns som alla dokumentärer jag sett handlar om döda gamla populärkulturslegender där andra kända människor sitter i en studio och talar mot kameran hur “genial” den döde legenden var. Ibland håller man med talaren… ibland blir man tilldelad mundiarré och det är nästan så att man kan se pengarna sticka fram ut bakfickan.
Premiär? 16:e Oktober i USA. So…yeah. Får väl vänta på DVD:n.
