Ville egentligen dela med mig favoriten 「くだらないの中に」/Kudaranai no Naka ni, men Japan är så bra att radera musik på Youtube att man knappt kan hitta gamla goda Shiina Ringo låtar längre.
Ser det lilla svaga ljuset ur tunneln. Det är nästan som man kan känna smaken av genmai, natto och tofu i munnen. Det är det enda som håller en relativt stabil (bortsett från mindre nervsammanbrott) i en orkan av jobbpass, uppsatser och kanjitentamen.
September är inkommen och det är sjukt hur snabbt tiden har gått den här sommaren. Började skolan igår och känner mig som de flesta ganska så pumpad att börja plugga och vara den ultimata studenten. Vi får se hur länge det håller sig, men i och med Tokyo-resan i november så ska jag verkligen försöka plugga in allting nu (speciellt kanji) så det inte slutar att man måste belägra Starbucks varje dag man är där bara för att plugga. Det är ganska känt att vår institution har haft ganska taskig planering och en knappt närvarande personal (zombies-varning?), och i år har man totalt skärt bort kanji-lektionerna till egna studier. Måste ta och väcka inre disciplin-tanten för att upprätthålla dagsliga kanjiövningar. Kanske tom tapetsera lägenheten med “No Tv, No Internet etc..” så att jag får in det i huvudet… tills jag blir galen och stabbar Shun med en yxa á la Shining.
Åkte en sväng till Gustavsbergs Outlet igen, mest för att se vad som ska köpas i present till ett par japanska vänner som ska gifta sig, sedan också för att köpa hem sig ett gulligt Arabia-fat för en ynka hundralapp. Porslin och gulliga kökshanddukar från Almedahls har blivit min svaghet på senaste tiden. Lite billigare än Acne eller Whyred (som det är mänskligt omöjligt att köpa om man inte har en inkomst på 30 lapp) så det funkar. Vinkar av min fina rödhåring som ska iväg ett halvår till gröna Irland och plugga i en liten by. Hon har lovat att kidnappa hem Dylan Moran alternativt en leprechaun om möjligheten uppstår. Man har bra vänner ändå.
Har senaste tiden verkligen försökt plugga kanji, glosor och grammatik varje dag inför terminsstarten igen, men ibland så orkar man bara inte. Då har jag gjort lite kompromisser och kört igång en japansk film på datorn och degat framför den istället. Nästintill plugg vill jag tycka. Ibland kan man vara så ambitiös att man kör utan sub (om det inte handlar om politiska debatter m.m).
Lyckades först äntligen se Patisserie Coin De Rue (2011) med favorit-japanskan Aoi Yuu. Den flickan är så förbannat sockersöt att man inte vet om man ska bli arg av avundsjuka eller falla pladask i dyrkan. Som jag förväntat mig var den sådär lagom feel-goodig med en hel del scener där de görs bakelser och choklad (my kind of movie) följandes med några ledsamma historier och slut. Verkligen mer än helt okej film att spendera en tråkig eftermiddag med, blev varken besviken eller totalt överraskad, men mysfaktorn fanns verkligen där. Enda minuset är att de alltid måste ta in utländska skådisar i japanska filmer och göra allt så awkward och stelt. Även i denna tyvärr. Utlänningar i japansk film är oftast så sjukt sjaskiga skådisar och kan inte spela för fem öre. Förvånar mig inte om de hittar sina fransoser och amerikaner på random gata i Tokyo.
Andra filmen jag såg igår efter jobbet var School Days with a Pig (2009). Baserad på en riktig historia och handlar om en mellanstadielärare som väljer att lära sina elever att uppskatta mat och var den kommer ifrån. Detta genom att föda upp en egen gris i klassen för att till sist äta den. Låter ganska sjukt jag vet, men i och med att historien rullar på och eleverna börjar bli fasta med den lilla varelser så uppstår de moraliska dilemman. Ska grisen slaktas eller inte? Vem har rätten att bestämma livslängd över andra?
Scenerna i klassrummet mellan eleverna är så sjukt fascinerande att sitta och titta på, och man glömmer bort ganska fort att eleverna faktiskt spelar. En flickar ifrågasätter varför den här grisen ska vara skillnad från alla andra grisar medan en annan pojke kontrar och säger att det är människorna som valt den här vägen åt grisarna och inte de själva. Jag undrar ibland om inte regissören låtit eleverna vara med grisen ett bra tag innan, för de flesta av barnen argumenterar med en sån sjuk inlevelse att man får gåshud flera gånger om. Även om jag inte är ett stor fan av hur slutet utvecklade sig (några osvarade frågor som jag lite sådär halvt skrek mot skärmen de sista 3 minuterna) och inte riktigt delade åsikterna, så jag kan förstå att regissören ville behålla slutet som det hände på riktigt.
Första dagen på nya jobbet (!). Djäkligt mycket att komma ihåg, men är riktigt peppad och försöker sluka in allt så snabbt som möjligt. 3 veckor till skolan börjar och jag måste sitta och trycka in en hel drös med kanjin som jag tidigare bara kunnat läsa, inte skriva. Nackdelen med att bara använda japanska mobiler dag ut och dag in…
Lyssnar på nyinskaffade (åh-så-bra) Apple of her/his/our eye りんごの子守唄 albumen (Engrish Beatles-covers), dricker lite julte och äter nybakad banankaka. Lyckas överraskande nog springa undan prokrastineringsspöket.
Japan och deras djäkla hjärntvättsreklamer (damn you!).
Gått runt och nynnat på den här reklamen hela dagen.
Seriösa pluggtider. Ursäktar för de innehållsfattiga uppdateringarna.
Jag har precis börjat vänja mig till att bo i Tokyo. Känns nästan som om jag inte bott någon annanstans. Om jag hade pengar nog kanske det skulle vara något att plugga på ett japanskt universitet här… Kommer kännas sjukt skumt att komma tillbaka till Sverige i sommar, även om jag kommer få nostalgi-attacker på allt jag får syn på. Way Out West är dessutom något jag ser riktigt fram emot.
Två av de bästa nya orden jag har lärt på senaste tiden är nog 肉食(nikushoku) och 粗食(soshoku), vilket betyder köttätare respektive simpel/rest ätare. Man skulle kunna fråga någon äldre om de är 肉食 och få ett svar att “ja, jag äter kött” men för de flesta har detta en helt annan innebörd. Om någon japan frågar dig om du är 肉食 eller 粗食 frågar de om du är en sån som spontant kan gå fram och ragga upp någon av det motsatta könet med stort självförtroende eller om du är den mer reserverade typen som hellre tar det lite lugnt och ser vad som händer. Har fått frågan själv sjukt många gånger, tom av främlingar. Japaner, blyga? En fasad som japaner gärna leker med… de bugar och ler blygt, men inombords är ni hormonella tonåringar (as seen in American Pie)..
Var på min första modellfototagning i mitt liv igår. Jag försökte tänka “What would Tyra do?” och göra det så naturligt som möjligt, men det var lite svårt att förstå vad kameramannen och teamet ville ha utav en. “Kamera wo mite!” sa kameramannen och plötsligt kände jag mig som Billy Murray i Lost in Translation med en klämma i ryggen på klänningen. Ett stor klump utlänning i för liten klänning och för små högklackade pumps. En gång skulle jag prova vifta runt med armarna “vackert” men det såg nog snarare ut som spaghettiarmar (och lite spiritfingers). Allt som allt var det svårare än vad jag trodde det skulle vara, i och med att man inte vet hur man ser ut. Är vanare att stå på andra sidan av linsen. Bilder kommer senare, men en stylist var schysst nog att ta en iPhonebild på mitt Hepburn-hår under en rast.
Träffade en bekant i går som jag lärde känna förra året lite halvt. Hon är en sån typ som känner många och jag tänkte fråga henne om hon kanske hade något jobb åt mig eller hade tips på hur man själv skulle söka. Självklart ledde det till att hon fixade det på direkten och även har ett till i bakfickan som hon väntar svar från. Det slutade med att vi satt i 4 timmar i en lyxig bar á la Lost in Translation i Omotesando och snackade om allt från eskorteringsvärlden i Singapore till drömdagböcker och vad man borde göra av livet.
Det var verkligen en sån där konversation man kommer att komma ihåg resten av sitt liv. Hon är verkligen en beundransvärd kvinna. Hon är bara 24 år, men har upplevt saker som vanliga människor inte ens kan fantisera. Just nu känner hon att hon har kommit till en punkt i hennes liv där hon vill börja skapa sina egna förutsättningar och stödja sig själv, istället för att luta sig åt någon som har stålarna, som tidigare. Hon gillar inte Japan så mycket, i och med att hon tvingades bo här från början. Enligt hennes uppfattning, vilket jag håller med om till en viss del, lär sig japanska barn hur de ska leva sitt liv redan som små. De ska inte ha allt för stora drömmar, inget som står ut. Istället för att drömma stort och ha ett mål i fjärran, fokuserar de sig på en sak och går HELT in i det. “Nu ska jag polera ytan på det här bordet tills kunden kan se sig själv i den! “. Inte helt olikt definitionen av vad en otaku är. Männen ska jobba på ett tryggt företag och kvinnorna ska vara hemma och ta hand om barnen. Lite grann som västvärlden för 50 år sedan alltså. Samtidigt som vi kom in på prostitution och de olika “nivåerna” av det, gick det förbi en äldre man/fotograf och en liten (som såg ut som) 17-årig tjej i kort kjol och stockings och satte sig vid bordet bakom. Jag rös lite…
Det finns verkligen så mycket som händer som man inte märker. Mycket man kanske märker men inte vill se. Kanske är det bra att inte se allt heller, utan fokusera sig på något märkbart man vill göra bättre och sedan göra det man kan…
/foto Sarah Hermans
De från japanska ambassaden ringde förra veckan när jag var på jobbet. Eftersom som jag var på jobbet och satt i receptionen kunde jag inte skrika ut och hoppa upp och ner av glädje, men inombords gjorde min mini-me det. Vet inte vad jag gjorde som lyckades övertyga dem att jag är bra nog för att kunna få den. Matteprovet gick åt fanders, engelskadelen no problemo, och japanskan ingen aning alls (då jag gissade på alla 1-4 svarsalternativen). Om jag räknat rätt så borde det vara 11 andra personer som också ska intervjuas förutom jag. Vad kommer de fråga? Kommer det vara på japanska? Gillar inte att inte vara i kontroll. Visste inte ens om jag vågade säga till någon för det kanske jinxade allt. Om man nu lyckas få stipendiumet (väldigt slim chans) kommer man spendera de nästa 3 åren i ett helt annat land och kultur. Det är psycho.
